Eva Gabrielsson är kvinnan bakom Stieg Larsson

De träffades som tonåringar och var sedan oskiljaktiga framtill dagen då livet fick ett plötsligt avslut för ena halvan av paret. Stieg Larsson dog av en hjärtattack hösten 2004 och strålkastarna har därefter riktats mot Eva Gabrielsson.

Stieg Larsson skulle inte bara gå till eftervärlden som grundare av organisationen Stoppa rasismen, tidningen Expo och som en av världens främsta experter på högerextrema grupper, utan även som författare till de näst mest sålda böckerna i hela Europa och Nordamerika under 2009.

Eva Gabrielsson levde med Stieg i 34 år. Utöver den enorma sorgen efter en förlorad själsfrände har hon tvingats handskas med en offentlig arvstvist av gigantiska mått och nu senast en debatt kring Stiegs journalistiska moral och kompetens. Nu sitter hon mitt emot mig bakom en macka och en kopp kaffe.

Hon har en karriär som arkitekt i ryggen under vilken hon bland annat varit med om att bygga Bofils Båge vid Södra Station.

Hon säger att det hon ångrar mest av allt i livet är att hon inte agerade när hon såg att Stiegs hälsa började haverera.

– Både jag och min syster märkte att Stieg började bli sjuk mot slutet. Han gick upp i vikt, andades tyngre och gick långsammare. Min syster föreslog att vi skulle ge honom en grundlig läkarundersökning i födelsedagspresent. Jag ångrar varje dag att vi inte gjorde det.

Den 17 november 1953 föddes hon, i den lilla orten Lövånger i Västerbotten. Hon hade en barndom som var bra, men inte enkel.

– Mina föräldrar skildes när jag var nio år och det var väldigt jobbigt.

Evas mor, som dittills varit hemmafru, flyttade ifrån familjen till Stockholm och utbildade sig till sjuksköterska. Evas far jobbade som journalist.

– Det blev som om hela byn uppfostrade oss barn.

Som barn var hon, enligt egen utsago, mycket egensinnig och i skolan var hon väldigt blyg.

– Jag gjorde aldrig som jag blev tillsagd om jag inte såg meningen i det. De vuxna ansåg att vi var kapabla till vad som helst, och då blir man det på något sätt. Jag blev självständig och fick mycket sunt förnuft. På lektionerna var jag den som visste svaret på alla frågor men inte vågade svara.mNär Eva blev tonåring började världen kännas för trång. Hon flydde genom att läsa och lånade allt hon kunde på biblioteket.

Eva flyttade till Umeå när det var dags att börja gymnasiet och fokuserade därefter bara på att få bra betyg. Sedan 13 års ålder hade hon varit förtvivlad över kriget i Vietnam, utan möjlighet att påverka. När hon efter studenten stod skoltrött och villrådig och ångrade att hon flytt från verkligheten genom böcker och skolarbete bestämde hon sig för att äntligen göra något.

Hon gick på ett möte mot Vietnamkriget som hölls i en skola i Umeå. En av arrangörerna var mannen hon skulle komma att leva med de följande 34 åren, Stieg Larsson.

– Han gjorde något ovanligt, han gick fram till alla han inte kände och sa ”Hej! Vem är du?” och det var så vi träffades för första gången. Det visade sig att vi bodde i samma stadsdel, så vi började jobba tillsammans i kampen mot Vietnamkriget.

Det var ingen tvekan om att två unga själsfränder funnit varandra.

– Vi var båda extremt nyfikna och ville förstå och diskutera precis allting. Han var inte rädd för något, och såg även mig som kapabel till att göra vad som helst. Han fick mig att tro på mig själv.

Stieg hade också läst väldigt mycket och han var betydligt mer utåtriktad än Eva, som fortfarande var jätteblyg.

– Att träffa någon som var så lik en själv, men ändå så olik, gjorde att vi båda utvecklades enormt.

Det tog ett år för alla runt omkring Eva och Stieg att förstå att kärlek hade uppstått mellan dem. Efter ytterligare ett halvår upptäckte även de själva det.

– När man bli sådär våldsamt kär blir man rädd, för att det är så stort. Jag kände redan då att han skulle komma att förändra mitt liv.

Stieg uttryckte det som att han fått Eva i present från Gud och brukade prata om hur tacksam han var över det.

– Det han fastnade för hos mig var att jag var så annorlunda jämfört med de andra tjejerna som kom in i dessa grupper. Jag var fortfarande lika egensinnig som under barndomen och gick inte att styra, jag hatade det rådande modet och hade smink, vilket man inte fick ha i våra kretsar. Det var mycket som inte var riktigt politiskt korrekt med mig, och det var precis det Stieg gillade.

Eva flyttade från Umeå till Stockholm 1977 efter att ha bestämt sig för att börja studera arkitektur på Tekniska Högskolan.

– Jag ville ha ett jobb som var praktiskt men jag ville inte bli en utpräglad tekniker eller utpräglad konstnär. Arkitekt blev då ett enkelt val.

Stieg flyttade sedan till huvudstaden bara ett par månader efter Eva. Han arbetade på Posten i två år innan han fick anställning som nyhetsgrafiker på nyhetsbyrån TT.

– Han tog vilket jobb som helst till en början, bara han fick flytta med mig.

De förlovade sig till slut efter nästan ett decennium tillsammans.

– Det var då vi köpte de här ringarna som jag har på mig nu. Det står Stieg och Eva i, men inget datum. Vi hade tänkt gifta oss på hösten 1983.

Men något bröllop blev aldrig av. En av anledningarna var att Stieg och Eva tillsammans ägnade all tid och kraft åt att samla in pengar och sprida kunskap om krisen som just blossat upp i den lilla staten Grenada i Västindien.

– De hade just kastat ut en diktator, det var ekonomikris, halva regeringen sköt ihjäl den andra halvan och sedan invaderade USA två veckor senare.

Paret försökte hjälpa till att rädda det lilla som fanns kvar genom att bland annat samla in pengar och begära ut dokument för att kunna reda ut vad som egentligen hade hänt. Giftasplanerna kom av sig.

Under samma period började Stieg skriva artiklar för den engelska tidningen Searchlight, som bevakar och kartlägger högerextrema grupper. I samband med det började grova hot från såväl svenska som tyska och engelska högerextremister ramla in.

– Vi kunde inte svara i telefonen till slut. Till och med när jag ringde hem var jag tvungen att vänta på telefonsvararen och säga ”Hej Stieg, det är Eva! Lyft på luren!”.

Alla räkningar och all post var adresserad till Eva, vilket gjorde att högerextremisterna aldrig kunde luska ut var Stieg bodde, trots att de finkammade Sveriges alla offentliga register.

– Eftersom de aldrig hittade honom trodde de till slut att han var gay. Det är lite kul att titta på hemsidor där de spekulerar i vem som var hans älskare.

1993 publicerade den högerextrema tidningen Storm uppmaningar om att ha ihjäl Stieg. Upphovsmännen blev dömda för uppvigling och brott mot yttrande- och tryckfrihetslagen. Hösten 1999 sköts fackföreningsledaren Björn Söderberg till döds av högerextremister, efter att hans passfoto kunnat hämtas ut. Vid samma tillfälle hade också Stiegs och Evas foton begärts ut från polisens fotoregister.

Det kom flera brev till TT med pistolkulor i. En dag stod två skinnskallar utanför porten till TT och väntade på Stieg, en någon tipsade honom om dem så att han kunde gå ut bakvägen.

Eva och Stieg fick aldrig barn. De försökte dock, på allvar efter att de passerat 30-årsåldern.

– Eftersom det blev så jobbigt när mina föräldrar skilde sig ville jag ha stabila levnadsförhållanden och ett fast jobb som arkitekt innan vi bildade familj. Men när vi väl försökte på allvar gick det inte. Kanske var jag inte fertil längre, kanske var det något fel hos Stieg.

Det uteblivna giftermålet och barnlösheten ledde till att Stiegs far och bror ärvde allting efter Stiegs plötsliga död. Eva har främst gjort anspråk på rättigheterna till Millenniumtrilogin men blivit utan. Arvstvisten har fått extremt stor medial uppmärksamhet.

– Det kan bli lite tjatigt att enbart tala om Stieg i media. Folk tror att allt han tänkte, visste och skrev kom från honom själv, men det är ju så oerhört mycket som är mitt.

Hon framför med avsmak en teori om att vissa män, och även en del kvinnor, har ett behov av att se oberoende superhjältar i män som blir så väldigt berömda som Stieg blev.

– Man förnekar kvinnors betydelse för mäns arbete. Som om de aldrig har haft någon som gett dem impulser, drivkraft, kunskap och slagits med dem. Det var precis det här synsättet som Stieg verkligen inte tyckte om. Det gör det svårt för mig att sitta och tala om Stieg i media som om det bara var han hela tiden.

DN-journalisten Anders Hellberg skrev nyligen en artikel som berörde detta fenomen. Han spekulerade i huruvida det egentligen är Eva som gjort största delen av själva skrivandet i Millenniumtrilogin. Han baserar sin teori på de år han själv jobbade på TT, då han korrekturläste en del av Stiegs nyhetstexter. Han tyckte att Stieg var en undermålig skribent.

– Jag tänkte faktiskt skriva om det här själv framöver så jag vill inte säga alltför mycket nu. Men jag tycker att det är märkligt, Anders Hellberg jobbade ju med Stieg under så oerhört kort tid. Jag tycker inte om att media tar fokus från Kurdo Baksi och uppmärksammar Hellberg istället, därför vill jag inte ge mig ut i den debatten än.

Hon syftar på Kurdo Baksis nyligen utkomna bok ”Min vän Stieg Larsson” där Kurdo Baksi hävdar att Stiegs journalistiska kompetens och moral var bristfälliga, att han ska ha planterat artiklar och fuskat med fakta.

Parallellt med sitt arbete på TT jobbade Stieg, från och med starten 1995, på tidningen Expo som var tänkt att bli en svensk version av Searchlight. Den trycktes som en separat tidning inuti tidsskriften Svartvitt, där Kurdo Baksi jobbade. De två tidningarna hade separata redaktioner.

– Kurdo påverkade aldrig så mycket som placeringen av ett kommatecken i Expo. Det är inte alls så att han fick sitta och slita med Stiegs artiklar. Istället hände det att han lämnade in artiklar som Stieg var tvungen stoppa eftersom de innehöll faktafel och var politiskt vansinniga.

Eva är mycket upprörd över att förlaget inte dragit in boken efter att Kurdo Baksis lögner uppdagats.

– Han måste ju kunna belägga sina resonemang. Det är löst skvaller, påhitt och fantasier. Dessutom säger han själv att han bara skrev boken för att tjäna pengar. Det värsta av allt är att det här stöder det som högerextremisterna har sagt i alla tider. Man bör nog springa åt andra håller fort som fan när Kurdo Baksi kallar någon för sin vän, så här skriver man ju inte ens om sin fiende. Stieg kan ha kallat honom för sin vän, men det gjorde han om väldigt många i yrkeslivet. Vi umgicks aldrig någonsin med Kurdo privat.

I höst kommer Evas egen bok om sorgen efter Stieg ut.

– Jag skrev den både för min egen skull, lite som terapi, och för att berätta hur allt verkligen ligger med Stiegs liv och plötsliga död. Dessutom vill jag förmedla och upplysa om hur det är att förlora någon man verkligen älskar, att man inte ska bli rädd när man själv förändras av chocken man får. Det är en naturlig reaktion för att man ska klara sig. När allt kommer till kritan är man inte mer än ett djur.

Boken kommer att ges ut på ett franskt förlag. Den skrivs först på svenska, översätts sedan till franska, redigeras, förkortas, och översätts sedan tillbaka till svenska.

– Det tog mig ett halvår att välja förlag. Jag gillade människorna på det franska förlaget och kände att det var sådana som jag och Stieg hade kunnat umgås med i privatlivet.

Sådan sorg och äkta kärlek som bränner i ögonen på Eva Gabrielsson har jag aldrig sett tidigare. Att hon dessutom handskats med en enorm arvstvist, människor som har försökt tjäna pengar på Stieg och upprepad medial uppståndelse sedan den tragiska dagen på hösten 2004, när Stieg avled på Expos redaktion, får mig att inse vilken genuint stark och beundransvärd kvinna som sitter mitt emot mig.

Elinor Ahlborn