En ”vanlig” dag på jobbet

Depeche Mode fyller 30 år i år och är minst lika framgångsrika nu som för 15 år sedan. En grupp som knappast har tänkt på att lägga syntharna på hyllan, med en strålande scen- och musikalisk utstrålning. Setlistan är dock alltför förutsägbar, skriver Ernst Rydén.

Trion har nu kommit till Stockholm för att spela en av de 102 konserter som ingår i den turné som de blygsamt valt att kalla ”Tour Of The Universe”.
Det som jag förvånas mest av är att Depeche Mode aldrig tröttnar på scenen.
De brinner för det här, de brinner för att underhålla sin publik, de brinner för att få sina fans att tycka att den 31 januari är ett av deras livs bästa datum.

Dave Gahan har beskrivits i DN som en elektronisk Freddie Mercury, som rör sig på scenen likt en duracellkanin. Det ligger mycket sanning i det påståendet. Scennärvaron är total och varenda steg han tar är väl genomtänkt. Förra årets svåra sjukdom märks knappt. Och  den karaktäristiska, hårresande, barytonröstn är fortfarande intakt.

Inledningslåten ”In Chains” är en sexminuterslåt med ett elektroniskt, giftigt intro. Depeche Mode spelar därefter låtar från det senaste albumet men som tur bara en handfull av dem. En av skivans bättre spår, ”Wrong” kläs i rött och är mycket mäktig. De andra nya låtarna som ”Hole to Feed”  är tyvärr ganska intetsägande. Publiken kommer igång på allvar först vid guldkornet ”Walking In My Shoes”.
Konserten är som en vanlig dag på jobbet för pojkarna från Basildon, men de framför dem med lika mycket energi varje gång.

Under deras tidigare konserter i Sverige, nu senast i Malmö och Göteborg, har pressen sågat Martin Gores pianoballader.
Jag håller inte med, Gore sjunger magnifikt - det enda jag stör mig på är hans långa vibraton -  och hans ballader fungerar som en halvtidspaus där publiken kan koppla av mellan alla pulshöjande nummer.
Efter dessa två känslosamma ballader (ståplatspubliken sjunger med i delar av refrängerna långt efter att själva låtarna är slut vilket är häftigt) inleds konsertens sista hälft.
Den mäktiga gospelliknande ”I Feel You” vars intro får Globen att lyfta och mina hår att resa sig, tillhär en av kvällens höjdpunkter,  för att inte tala om ”Never Let Me Down Again”.

Vid extranumren drar Depeche Mode fram sina riktiga ess i rockärmen och river av klassiker som  ”Stripped” och ”Behind The Wheel”. Men dessa nummer är ändå bara en transportsträcka till den låt som alla 28 840 i publiken är ute efter och vill ha. ”Personal Jesus”.

Att uppleva den låten live är något som knappt går att beskriva. Det är storslaget och rentutav episkt.  Sceneffekterna, de tusentals händer som skriker ”REACH OUT AND TOUCH FAITH” och sträcker ut armarna som om de tillbad sina gudar. Dock måste jag säga att setlistan är ganska förutsägbar, det skulle vara roligare om de ändrade mer i sina setlistor.
Då skulle även de mest inbitna fansen bli nöjda, de som har tröttnat på de mest populära låtarna.
Detta blir istället en greatest hits-show där man satsar på de mest publikvänliga nummer istället för våga köra andra, mer originella låtar.
Men bortsett från detta gör Depeche Mode en strålande show. Det är svårt att inse att det här bara är en i mängden av deras konserter, det verkar som om de på scen gör lika bra ifrån sig varje gång. Med sin greatest hits-show.

Ernst Rydén