torsdag 1 april 2010

Jag är en rökare - och det står jag för

Det är annandag jul och vi har firat jul hos min pappa. Vi rökare i familjen har precis varit ute på balkongen och tagit oss en cigarett efter maten. Vi går in igen och min styvmormor utbrister ”Mira, röker du också! Det visste jag inte” och skammen lägger sig över mig som om någon slängt en burk målarfärg på mig. Jag blir röd i ansiktet och stammar långsamt fram ”Ja, hehe, har gjort det ett tag nu…”. Jag vet inte varför jag blir nervös, det är ju mitt eget val att röka. Hon påverkar mig inte alls. Men ändå känner jag mig genast som en dålig människa, med dålig moral. Med dålig uppfostran. Trots att min pappa klart och tydligt sagt åt mig att om jag ska röka ska jag gå ut på balkongen, inte ska jag behöva åka hissen ner och gå ut, så känner jag mig dum.

Det är något med människors syn på rökare som gör mig förundrad ibland. Förutfattade meningar om oss rökare som får mig att skämmas. Exempelvis när man går förbi en familj med barnvagn och de inte tvekar en sekund på att slänga en ilsken blick som säger ”Usch, så ska inte vårt barn bli”. Det kan vara ren inbillning men efter ett sådant möte sätter jag cigaretten bakom ryggen när jag går förbi en barnfamilj. Jag känner dem inte, har ingen aning om var de bor eller vad de gör när de är lediga. De kanske röker, är alkoholister eller knarkar. Men jag känner mig som den skyldiga. Bara för att ett uns av rök ska ha råkat komma ner i bebisens vagn.

Jag undrar om vi rökare utstrålar något hemskt. Typ, här kommer vi som frivilligt förkortar vårt liv med x antal minuter för varje cigarett. Någon brutal utstrålning som får alla moralpredikare att ge en verbal käftsmäll. Egentligen har de ju rätt.
- Du vet väl att det är farligt att röka. Dina lungor försämras och det kostar ju så mycket pengar. Hur kan du röka? Du är så ung, sluta medan du kan! Du får gula tänder också. Uscha mig vad äckligt det är att röka!
De ljuger inte, men de berättar något vi redan vet. Vi går inte ut i bitande kyla mitt i vintern för att det är kul, vi gör det för att vi behöver röka.Vi står inte i ösregn och försöker skydda vår cigarett med något så den inte ska bli dyngsur för att cigaretten är dyrbar. Vi slösar inte tusentals kronor på cigaretter för att vi är stenrika. Nej, vi gör det för att vi är rökare. Vi vet.
Jag undrar om vi utstrålar något som får dem att tro att de kan förändra våra liv. Det kan de inte. När någon försöker säga åt mig vad jag ska göra gör jag bara motsatsen. Försök förbjuda mig att röka så gör jag det ändå. Tänker nu satan ska du få se på rökning! Skulle jag vara en modigare version av mig själv skulle jag ha blåst ut röken rakt i ansiktet på dem. Men stämpeln sitter kvar. Den där känslan. Klumpen i magen. Jag är en dålig människa som röker.

Så, ja, jag vet att ni menar väl. Jag vet att ni bara är måna om vår hälsa. Men är man så dum att man börjar röka själv så vet man om konsekvenserna.
Jag möter hellre det mottagandet som jag fick av min mamma när jag nervöst berättade för henne om min dåliga vana. Det var på Malta, året är 2007 och jag har tre cigaretter i ett paket i skrivbordslådan som jag är mycket väl medveten om att hon sett.
- Mamma…
- Ja. Vill du röka eller?
- Ja.
- Så länge du bara feströker. Det är farligt. Men gör det du.
Och det är inte för att hon är en dålig mamma som inte bryr sig om sin enda dotters hälsa utan för att hon vet att det inte är någon idé att försöka få mig att sluta. Inte för er andra heller. Det är upp till mig.

Mira Johansson

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar